pillaas

Jag får frågan ganska ofta om varför man ser så lite kvinnor här? Det är inte så ofta man ser turkiska kvinnor som arbetar?

Här har ni svaret. Ni ser dem inte för dom gömmer sig i sanden.....

 

Har ni någonsin simmat i ett lugnt hav under solnedgången? Inte? Då måste ni skriva upp det på er lista "att göra innan min resa på jorden är över".

Det är, utan att tveka, det vackraste jag gjort i hela mitt liv.

 

Tänk er när solen börjar närma sig horisonten. Nästan alla människor har gått hem, för de har legat hela dagen i solen. Du är inte ensam, men det är inte många där som gör något väsen av sig. Vågorna har lagt sig och ytan är alldeles alldeles stilla. Den är som att slukas av evigheten när du går ner i vattnet. Att dra fingrarna längs ytan är som att dra dem över den ljuvaste sammet. Det är inte varmt. Det är inte kallt. Det bara är.

Du lägger dig för att simma, simma, simma tills du inte längre känner sanden under tårna hur långt ner du än sträcker dem. Du kan lägga dig på rygg och flyta i det djupblå vattnet som solen färgat guld. Du kan ligga där och flyta och inte märka något vad som händer omkring dig, medan himlen och ytan går från guld till rosa för att sedan se solen försvinna och lämna ett ljusrosa skimmer efter sig. Aldrig förr har jag upplevt något vackrare. Aldrig förr har jag upplevt ett sådant lugn.

 

Vissa människor är inte värda att finnas i ditt liv. 

Jag har varit så ledsen nu ett tag över att det finns så mycket lögner och svek i den här världen. Det är så många som har ljugit för mig. Vänt mig ryggen. Stuckit kniven i ryggen och vridit om. Jag har varit så ledsen över att man inte längre kan lita på någon. För alla bara spelar ett spel. 

Har det alltid varit så? Jag tycker inte att jag sett det förut. Men har jag kanske bara varit så upptagen med att växa upp? För skyddat kan jag verkligen inte säga att jag vuxit upp. Jag har spenderat varje dag sedan jag var åtta år med halspulsådern vid öppen. (ta inte illa upp för det mamma, jag älskar dig och jag är stolt över hur du låtit mig och min bror växa upp till att bli starka människor!)

Har det verkligen alltid vari en sådan lömsk värld?

 

Jag har i alla fall insett nu att alla människor bara spelar ett spel. Det kanske finns några unika vackra själar som lever ett rent liv. Men de är inte många. Var noga vilka du släpper inpå ditt liv. Var noga vilka vänner du väljer. Jag har öppnat mina ögon och är ganska säker på vilka personer i mitt liv jg kan lita på fullt ut. Ni är inte många. Men ni är värda så otroligt mycket i mitt hjärta. 

Jag tänker inte nämna någon eftersom jag är rädd att då glömmer jag bort någon och det vill jag verkligen inte göra. Men jag vet att ni vet vilka ni är. Jag kommer alltid att älska er!

 

Har jag någon gång berättat om trafiken här i Side? Den är galen! Jag skulle aldrig få för mig att köra i denna stan.

Regel nummer ett. Bilbälte... vad är det?! Jag känner 3 stycken i hela Side som använder bilbälte. Och då är BARNEN inräknade. När jag en gång satte mig i en bil och vi började köra så var det ett förfärligt tjutande i bilen, varpå jag, salongsberusad och glad, undare vad det var?! Och jag får till svar "you need to put on your seatbelt!" Jahaaaa!...?

Så spinner vi vidare då, på tal om salongsberusad.. Här finns inget "don't drink and drive". Här har vi gärna en flaska tequila under passagerarsätet och sprätter en öl medan vi sitter och håller i ratten. 
Körfält, körriktning. Vad är det? Här ligger vi gärna på mittlinjen av två filer, så att ingen kan komma och köra förbi. Ligger man däremot bakom ett annat fordon och vill komma förbi, lägger man sig på tutan och klämmer sig förbi bäst det går. 

Är det lite trafik, eller lite krångligt att köra hela vägen till andra sidan (rätt sida) så tar vi och åker i fel fil, mot färdriktningen. Jag har både suttit i bilen som kör på fel sida bilen och mött en taxi, som valt fel sida. 

Rondellerna sen. Gärna väldigt stora, och innehållande stoppljus. Så när man kommit en 3e del av rondellen måste man stanna för att det är rött. Och när det är grönt får man åka en 3e del till, sen stanna för rött.

Eller föresten.... Varför stanna över huvud taget?! Vi kör! Rött betyder väl kör?!

Slår det om till gult när vi närmar oss, så gasar vi lite extra för att hinna före rött.

Är det sen kväll och kanske bara lite trafik, då tar vi gärna en genväg i rondellen, i stället för att åka runt hela och slösa bensin.

Parkerar gör vi där det finns plats. Finns det ingen plats? Nej men då uppfinner vi en plats. Helst dubbel, eller tripel parkerar vi!

Ser vi någon vi känner efter vägen? Ja då stannar vi där vi är och snackar en stund. Och det där tutandet där bakom.. Vad är det för idioter som inte ser att jag försöker föra en konversation här?!

Om polisen har kontroll och vinkar in oss. Då sitter vi och väntar en stund, är polisen dock upptagen och låter oss vänta en minut för länge, då lägger vi gasen i bott och kör.

Åker vi moped har vi gärna stora lass som hänger utanför med oss. Eller varför inte ett litet spädbarn i knät?!

Sist, men inte minst. Åker vi motorcykel.. Då tar vi alla chanser vi får att visa att vår motorcykel går fortast av alla. Helst ska vi också visa att vi är modiga nog att köra först av alla innan det slår om till grönt.

Så snart vi hinner ikapp en ny bil, måste den köras om. Vi har ju motorcykel. Ingen ska komma före oss!

 

Jag beundrar er som vågar köra på det här stället!

 

Jag sitter och läser ett gamalt nummer av Wellness som någon snäll kund hade tagit med sig till mig och Maria. Och jag känner hur suget att träna växer sig galet stort! Jag funderar på att sätta igång igen. Egentligen är det för varmt och fuktigt nu i augusti för att börja, men det skulle kännas så skönt! Wellness numret har en genomgång för hela kroppen som bara tar 15 minuter. Där skulle jag faktiskt kunna börja. Och nu har jag skrivit ner hela månaden av FitnessFightens pass så kan jag köra det sen när det blir lite svalare. I alla fall mindre fuktigt. Jag måste ju börja någon stans. Vikten går sakta men stadigt neråt, men jag känner att jag behöver en knuff. Jag vill börja träna. Jag saknar det. Jag saknar hur bra jag mår när jag tränar, och den sköna hållningen man får av det. Jag saknar precis allt som träningen bär med sig.

 

 

 

Om ni bara visste vad jag ibland saknar att ha någon att somna tätt intill. Att ha någon som kysser mig hejdå och möter mig med öppen famn då jag kommer hem. Någon som ligger brevid mig på stranden, någon som håller min hand i solnedgången. Och så vidare.

 

Så kommer jag på hur skönt det är att jag kan snurra över hela sängen. Att jag kan komma hem när jag vill. Jag kan läsa en bra bok på standen och koncentrera mig på den målande solnedgången.

Jag är så jäkla lycklig ensam. Jag behöver bara min egen kärlek och alla mina fina vänner. 

 

Jag behöver ingen man för att känna mig hel. Jag älskar att vara singel.

Jag älskar att vara bara jag!

 

Hej mina kära vänner! Jag känner att jag är dålig på att hålla mina löften om att bli bättre på att skriva. Men vet ni va? Jag ska berätta något för er nu :-)

 

Det hände något där i juni någon gång. Den här första glöden tog slut, och jag kom in i en vardag. Snart började en otrolig längtan hem, eller i alla fall till familj och vänner, ta till. Den var otrolig. Den gjorde mig deppig. Jag kände mig ensam. Allting tog sig en spiral nedåt. Jag sov mest hela dagana. Ville skapa en bättre rutin, men klarade verkligen inte va att fixa det. Utan jag bara sov och jobbade. 

 

Sen kom min fina vän Jessica hit och jag mådde toppen i en vecka. Det var så underbart att träffa henne! Men allt för fort åkte hon hem och jag kände mig ensam igen. Jag fortsatte att sova hela dagarna och drömde om att finna lyckan. Jag såg fram emot att få besök av Carro. A little bit of home. Och snart nog kom hon. Vi hade jätteroligt, men att leka turist i en vecka tog nära nog kål på mig. Jag sov i två dagar efter att honåkt hem. Men sedan hände någonting. 

 

Som i ett trollslag, över en natt, som en fingerknäppning, kände jag en lycka i bröstet. Jag vet inte var den kom ifrån, eller hur den hittade till mitt hjärta. Men där är den nu. Och den vägrar flytta på sig. 

Nu njuter jag av varje dag i fulla drag, jag tar mig ett dopp i havet i stort sett varje dag. Jag träffar mina fina vänner och jag går ut och dansar då jag känner för det. Turistar på mina lediga dagar!  

Den brinnande känslan långt där inne är så ovan för mig. Men jag älskar den. Och det underbaraste är, att även då jag är ledsen, så vägrar den slockna. Jag känner lyckan även då.

 

Jag kan inte säga något annat just nu än att jag älskar mitt liv och jag önskar att jag kunde stoppa tiden. Jag ser ljust på framtiden och jag har bestämt mig för att njuta av livet i stället för att hela tiden hålla tillbaka på ett eller annat för att jag "borde".

Jag är 24 år. Det enda jag borde är att leva mitt liv!

 

När jag sitter och beklagar mig över (vad det nu var jag beklagade mig över), så ger Jessica mig världens pepptalk (bästa du!) och så säger hon helt coolt. 

 

"Och annars får man bara fejka det till man mejkar det!"
(Lägg till grov stockholmska på denna!)

 

Tänk att jag har såna påhittiga vänner :-)

 

♥

Ja, nu får jag ju verkligen skämmas. Jag ligger hela dagarna i min knöliga gula bäddsoffa och tycker synd om mig själv. Av vilken anledning då?! Jösses! Jag lever ju min dröm! Och berättar inte längre någonting utav den för er. Skäms, skäms, skäms. Jag ska nu ta tillbaka mitt posotiva tänkande, det ljusa sättet att se på livet och faktiskt INSE att jag lever min dröm. INSE hur många som ser upp till mig och faktiskt avundas mitt MOD. Tusen tack alla ni som påpekat för mig hur tuff, cool, bra, modig och så vidare, jag är som åkt hit alldeles by myself.

Jamen ni hör ju själva, vad tusan har jag att klaga på?!

Så nu har jag gjort upp en deal med mig själv: Gå tillbaka till ditt possitiva tänkande Pernilla!!

Jag kan inte fatta att i morgon är det 1 juli. Min födelsedag. Jag kommer att fylla 24 år. Hela tiden har jag intalat mig att det inte gör mig det minsta att jag är i Turkiet utan släkt, familj och vänner när jag fyller år. Herregud, det är ju bara en dag, då jag råkar kunna säga att jag är 24 i stället för 23.
Men så vaknar barnet inom mig. Som alla år. Det barnet som räknar ner dagarna och fortfarande väntar sig att mirakel sker denna dag. Att jag kommer överösas av presenter och goda vänner. 
Nu känns det rentutav bara konstigt att denna dagen kommer att segla förbi som alla andra, som om ingenting hänt.

 

Ja, häromdagen var det tydligen jag. Efter middagen på jobbet så brukar alla dricka chai (thé) och jag är likadan. Om jag känner att jag har tid. Så härom dagen när jag hade ätit så gick jag för att hälla upp mitt chai. Varpå jag tycker att "ser det inte lite ljust ut?", det brukar normalt sett vara nästan lika mörkt som kaffe, så spär man det med vatten. Men det var jätteljust. Jag började fundera på om det verkligen var färdigt, men jag såg ju Rifat gå med en stor kopp... Så jag hällde upp, men funderade.. Ställde ifrån mig koppen och liksom tittade kontisgt på det. Varpå jag hör någon skratta till bakom mig och Rifat säger något till Yuksel, som också skrattar och säger till mig "why do we wait?" .. Ja bra fråga när jag tänker efter. Varför har ingen annan tagit chai? Rifat gick visst runt med en kaffekopp! Dom skrattade gott åt mig och Yuksel gav mig en klapp på kinden när jag stod och såg lite ledsen och utskämd ut, så hälde han ut mitt ofärdiga chai så jag fick vänta på nytt.

Men detta var tydligen jätteroligt att berätta för varende en. Och alla hade bra kul åt mig en stund. HA....HA...

 

Inte nog med det så hade killarna suttit och pratat vid middagen och jag hörde om och om igen ordet "ischwets" (stavningen är garanterat helt galn, men så uttalas det) och det betyder typ svensk eller sverige. Dom säger det gång på gång och tittar på mig. Man kan ju undra vad dom säger egentligen. För att dom pratade om mig var det inga tvivel om!

 

Föresten dyker det upp nya killar varje dag. Först tänker jag att det är väl någon dom känner, för sådana kommer det ju hela tiden. Men helt plötsligt märker jag att de börjar hjälpa kunder.. Ehm.. jahaaa.. Jobbar han här? Då kanske jag borde ha hälsat?! Och så blir det aldrig av, så jag har ingen aning om vad dem heter någon av dem. dock så presenterade Hasan mig för en kille som kom igår. Men jag har redan glömt vad han hette.

Det bor ju dessutom 2 nya nere här nu, som jag inte heller vet vad dem heter. Jag går inte på frukosten längre heller, för nu är dem så många.. Fega jag liksom. 
Nu när Maria varit sjuk i veckan har jag känt mig rätt ensam på jobbet. Jag och typ 10 turkiska killar. Oh yes!

 

På midsommar fick jag paket från Sverige. Jag blev så glad när jag kom ut på trappen och där låg ett paket med mitt namn på! Om med MAMMAS handstil. Jag slet upp det direkt, fast jag hade brpttom till jobbet. Kollade dock närmare på det då jag kom hem. Och det var massa smått och gott hemifrån. En liten del utav Sverige. En liten del utav Dalarna.

Jag har aldrig riktigt gillat de där smyckena med dalahäst på.. Men denna gången hoppades jag verkligen att det var ett sådant jag skulle få. När man är så lång hemifrån är det så mycket mer värdefullt på något sätt. Och vad glad jag blev när jag insåg att det var det!

 

Jag kunde dock inte förmå att ta av mig halsbandet som jag fått av Jessica, men vill inte ha dubbelt runt halsen, så jag fick göra om det till ett armband. På något vis är det viktigt för mig att ha det med mig.

 

Idag är det midsommar, vilket jag typ blev påminnd om av midsommarstången som stod på stranden utanför Tropic igår. Tropic ska ha firenade ikväll. Lite saknar jag mina vänner där hemma, hade gärna hoppat lite grodor tillsammans med dem! Men jag har det rätt så bra här ändå :-) 
Jag måste ta med mig min Iphone lite oftare och fånga vissa ögonblick. Det är flera saker som jag så gärna hade velat dela med er, så kommer jag på att jag inte har kamera eller nånting i min turk-telefon.

Som mysfaktorn sista timmen igår på jobbet. Det var inga kunder så nästan alla hade satt sig i ett hörn där en av killarna satt och spelade och sjöng något turkiskt. Jag brukar inte gilla den sortens musik så mycket, men oj(!!) vad mysigt det var. Alla bara satt tysta och lyssnade. Jag satt lutad mot handdukarna i hyllan och kände att om jag blundar nu, så somnar jag. Jag ville så gärna filma en liten snutt så ni hade fått ta del av den lilla stunden. Mys!

 

Andra moments man liksom vill fånga är när Yuksel leker med sötaste lilla Alice, eller när den andra hunden (som jag inte lärt mig namnet så) showar med sin snygga sovstil.

 

Härom dagen så hittade jag massa små tillfällen som man bara blir så glad av. Eller som bara roar för en stund. Åh vad jag önskar at ni var med mig på allt det här! 
Jag stoppade dolmusen och klev in, lika full som vanligt och man känner sig så himla säker när man står och måste luta sig mot DÖRREN som dom öppnar lite hipp som happ. Och man har dessutom inget annat att hålla sig i än just dörren. Om jag klarar dessa 7 månader utan att ramla ut ur en dolmus, så överlever jag allt! (Haha) 
Dessa små saker roar mig, på nåt konstigt sätt och jag liksom njuter av mitt liv. 

När man har detta glowet märker alla det, som den här dagen. Jag såg blicken på LÅNGT håll. Och jag börjar undra hur många som tror att jag är turk? Det är hur många som helst som pratar turkiska med mig.

I alla fall.. Jag börjar knna mig rätt så otrevlig. Jag hejade ju på alla i början som hejade på mig. Men jag har ju förstått nu att det går inte. så jag hejar på dem som jag har något för att heja på. Alltså bestämde jag mig för att denne random kille i en restaurang som säger "marhabba.... MARHABBA!" inte var något för mig att heja på. Men man blir liksom lite full i skratt när man går där och ignorerar och dom börjar ropa efter en! 

 

Väl på jobbet frågar Hatice hur jag mår på turkiska, varpå jag svarar att jag mår bra och frågar hur hon själv mår. På turkiska. Jag får ett beundande "åååhhh" till svar. Och igår skröt Rifat för nattvakten om hur duktig jag var på turkiska! Haha, jag som bara kan några få ord. 

 

Det jag däremot har lärt mig massor av är tyska. Samma dag slog det mig hur sjukt det var! Jag hade precis hft ett helt samtal med ett tyskt äldre par och vi hade förstått varandra. Dom hade frågat mig varför jag var här och hur länge jag skulle vara här. Bodde jag här? Var jag kanske gift? Nej nej.. Okej, det var jag inte. ska jag kanske tillbaka till Sverge då? Nehej okej, det vet hon inte.. Näe.. Men en vacker dag kommer en svensk prins och tar mig med hem till Sverige igen ;-) 
Dom var hur söta som helst. Och jag är rättstolt att vi förstod varandra så bra!

 

Oj vilket rörigt och knasigt inlägg detta blev. Jag hoppas att ni förstår att när jag skriver såhär rörigt betyder det att jag mår bra, och jag har så mycket att berätta så jag vet varken var jag ska börja eller sluta :-)

Jag har precis kört en timme i gymet och ätit lunch. Jag känner mig glad och peppad att komma in en bra rutin. Det är kämpigt att komma upp på morgonen nu också när det börjar bli så varmt. Det måste då vara minst 35 grader varmt idag. Härom dagen var det en turist som sa att det var typ 45 grader. Lite roligt är det för man ser att tillochmed turkarna tycker att det börjar bli hett nu. Glasskillen fläktar sig med händerna och torkar pannan, servitörerna står diskret och torkar pannan med servetter och barkillarna fläktar sig med vad som finns tillgängligt. Och så vidare. Jag tycker såklart också att det är riktigt varmt, men jag är så inställd på att det kommer bli mycket varmare så jag tycker mest att det är lagom just nu. När jag åkte hem igår kväll vid ett så var det 27 grader, och det var nästan så jag frös lite. Det kommer nog gå bra det här!

 

Oj, nej nu ska jag hänga tvätt, sola lite och ta en dusch. Tror att jag ska gå förbi och se om dom kan måla på lite ny färg på mina naglar inne på fashion, och så försöka fånga lite mer på bild, för att ni ska få ta del av det såklart :-)