pillaas

Fredagkvällen började hur bra som helst. Bara för att vissa kunder är så söta, så man vet inte vad man ska ta sig till. Man vill liksom bara ge dem en björnkram och inte släppa taget! Jag går fram till ett äldre par (äldre par är för den delen de bästa av dem allihop!) och säger hej. Och då utbrister dem "Men där är hon ju!" Och då inser jag att det var ett par jag träffade på härom kvällen. De hälsade artigt och tog i hand, så började shoppingen. Det blev en bra hög. Allt möjligt fick platsa i denna hög. Men dem ville kolla på en typ.. "jacka". Jag visade vad jag tyckte kunde passa dem båda, dessutom matchade dem varandra. Mannen tar på sig den och ser sig i spegeln. Har tittar på jackan, känner på den och säger gång på gång "Men den här är ju helt underbar! Den här ska jag ha!" Om ni hade sett honom hade ni också blivit likaa rörda som jag. Jag lovar. Han var så glad över denna jacka!! Och det gör mig så otroligt glad! 

När de kände sig klara så tackade dem och slog ut armarna i en stor kram. Dom önskade mig all lycka och hoppades att jag skulle vara kvar nästa år för då kommer dem tillbaka. Jag blev bara så kär i dem. Tänk att man kan bli så omtyckt av okända människor. Och att man kan tycka så mycket om de man just träffat. Man blir liksom varm i hjärtat :-)

 

En annan svensk kund som inte riktigt hittade det han ville ha, och jag visade en massa olika, fast han själv redan gett upp. Jag hittade till slut en som passade honom perfekt! Då tittar han på mig och skrattar. "Varför blev inte du försäljare i stället?!"

Jag får så mycket beröm av mina kunder att jag är så duktig på att hitta det dem vill ha och att jag är en superbra säljare. Gladast blir jag när dom tycker att jag är bra på att ta fram precis vad dem vill ha :-) Har ni nån gång kännt känslan man får av att göra någon annan glad?! Det måste vara den bästa av dem alla!

 

Jag har också fått höra igen av engelsmän att jag pratar så himla bra engelska och det är typ den bästa komplimangen man kan få av en engelsman!

 

Av svenskarna får jag nästan varje dag höra att jag inte låter som om jag är från Dalarna. För någon vecka sedan var det en karl som sa till mig "Du är från fjollträsk va?!" Haha! Jag fattade inte vad han menade, så han fick fråga om jag inte var från Stockholm. Jag får höra det minst 5 gånger på en vecka, att det låter som om jag är från Stockholm. Jag antar att det är p.g.a. vad jag jobbat med. Det blir liksom lite "rikssvenska" över det hela.

 

Jag får varje dag berätta för nyfikna kunder hur det kommer sig att jag jobbar här?! Är jag gift kanske? Hittat någon kille? Nej. Jag åkte hit ändå. Bara på vinst och förlust. Förklarar jag då. Och visst drog jag vinstlotten! Jag är så tacksam varje dag för allt jag har här. Tänk bara att jag har utsikt över havet på jobbet. Och på alla dessa palmer jag passerar på vägen till jobbet. Nu står jag visserligen i en proppad dolmus på vägen till jobbet och ser mest bara insidan av den. Men skulle det vara så att jag glömmer det för någon dag, så står det en palm precis vid grinden, som jag går in i varje dag, som för att liksom påminna mig!