pillaas

Jag sitter och läser ett gamalt nummer av Wellness som någon snäll kund hade tagit med sig till mig och Maria. Och jag känner hur suget att träna växer sig galet stort! Jag funderar på att sätta igång igen. Egentligen är det för varmt och fuktigt nu i augusti för att börja, men det skulle kännas så skönt! Wellness numret har en genomgång för hela kroppen som bara tar 15 minuter. Där skulle jag faktiskt kunna börja. Och nu har jag skrivit ner hela månaden av FitnessFightens pass så kan jag köra det sen när det blir lite svalare. I alla fall mindre fuktigt. Jag måste ju börja någon stans. Vikten går sakta men stadigt neråt, men jag känner att jag behöver en knuff. Jag vill börja träna. Jag saknar det. Jag saknar hur bra jag mår när jag tränar, och den sköna hållningen man får av det. Jag saknar precis allt som träningen bär med sig.

 

 

 

Om ni bara visste vad jag ibland saknar att ha någon att somna tätt intill. Att ha någon som kysser mig hejdå och möter mig med öppen famn då jag kommer hem. Någon som ligger brevid mig på stranden, någon som håller min hand i solnedgången. Och så vidare.

 

Så kommer jag på hur skönt det är att jag kan snurra över hela sängen. Att jag kan komma hem när jag vill. Jag kan läsa en bra bok på standen och koncentrera mig på den målande solnedgången.

Jag är så jäkla lycklig ensam. Jag behöver bara min egen kärlek och alla mina fina vänner. 

 

Jag behöver ingen man för att känna mig hel. Jag älskar att vara singel.

Jag älskar att vara bara jag!

 

Hej mina kära vänner! Jag känner att jag är dålig på att hålla mina löften om att bli bättre på att skriva. Men vet ni va? Jag ska berätta något för er nu :-)

 

Det hände något där i juni någon gång. Den här första glöden tog slut, och jag kom in i en vardag. Snart började en otrolig längtan hem, eller i alla fall till familj och vänner, ta till. Den var otrolig. Den gjorde mig deppig. Jag kände mig ensam. Allting tog sig en spiral nedåt. Jag sov mest hela dagana. Ville skapa en bättre rutin, men klarade verkligen inte va att fixa det. Utan jag bara sov och jobbade. 

 

Sen kom min fina vän Jessica hit och jag mådde toppen i en vecka. Det var så underbart att träffa henne! Men allt för fort åkte hon hem och jag kände mig ensam igen. Jag fortsatte att sova hela dagarna och drömde om att finna lyckan. Jag såg fram emot att få besök av Carro. A little bit of home. Och snart nog kom hon. Vi hade jätteroligt, men att leka turist i en vecka tog nära nog kål på mig. Jag sov i två dagar efter att honåkt hem. Men sedan hände någonting. 

 

Som i ett trollslag, över en natt, som en fingerknäppning, kände jag en lycka i bröstet. Jag vet inte var den kom ifrån, eller hur den hittade till mitt hjärta. Men där är den nu. Och den vägrar flytta på sig. 

Nu njuter jag av varje dag i fulla drag, jag tar mig ett dopp i havet i stort sett varje dag. Jag träffar mina fina vänner och jag går ut och dansar då jag känner för det. Turistar på mina lediga dagar!  

Den brinnande känslan långt där inne är så ovan för mig. Men jag älskar den. Och det underbaraste är, att även då jag är ledsen, så vägrar den slockna. Jag känner lyckan även då.

 

Jag kan inte säga något annat just nu än att jag älskar mitt liv och jag önskar att jag kunde stoppa tiden. Jag ser ljust på framtiden och jag har bestämt mig för att njuta av livet i stället för att hela tiden hålla tillbaka på ett eller annat för att jag "borde".

Jag är 24 år. Det enda jag borde är att leva mitt liv!