pillaas

Jag kan inte fatta att i morgon är det 1 juli. Min födelsedag. Jag kommer att fylla 24 år. Hela tiden har jag intalat mig att det inte gör mig det minsta att jag är i Turkiet utan släkt, familj och vänner när jag fyller år. Herregud, det är ju bara en dag, då jag råkar kunna säga att jag är 24 i stället för 23.
Men så vaknar barnet inom mig. Som alla år. Det barnet som räknar ner dagarna och fortfarande väntar sig att mirakel sker denna dag. Att jag kommer överösas av presenter och goda vänner. 
Nu känns det rentutav bara konstigt att denna dagen kommer att segla förbi som alla andra, som om ingenting hänt.

 

Ja, häromdagen var det tydligen jag. Efter middagen på jobbet så brukar alla dricka chai (thé) och jag är likadan. Om jag känner att jag har tid. Så härom dagen när jag hade ätit så gick jag för att hälla upp mitt chai. Varpå jag tycker att "ser det inte lite ljust ut?", det brukar normalt sett vara nästan lika mörkt som kaffe, så spär man det med vatten. Men det var jätteljust. Jag började fundera på om det verkligen var färdigt, men jag såg ju Rifat gå med en stor kopp... Så jag hällde upp, men funderade.. Ställde ifrån mig koppen och liksom tittade kontisgt på det. Varpå jag hör någon skratta till bakom mig och Rifat säger något till Yuksel, som också skrattar och säger till mig "why do we wait?" .. Ja bra fråga när jag tänker efter. Varför har ingen annan tagit chai? Rifat gick visst runt med en kaffekopp! Dom skrattade gott åt mig och Yuksel gav mig en klapp på kinden när jag stod och såg lite ledsen och utskämd ut, så hälde han ut mitt ofärdiga chai så jag fick vänta på nytt.

Men detta var tydligen jätteroligt att berätta för varende en. Och alla hade bra kul åt mig en stund. HA....HA...

 

Inte nog med det så hade killarna suttit och pratat vid middagen och jag hörde om och om igen ordet "ischwets" (stavningen är garanterat helt galn, men så uttalas det) och det betyder typ svensk eller sverige. Dom säger det gång på gång och tittar på mig. Man kan ju undra vad dom säger egentligen. För att dom pratade om mig var det inga tvivel om!

 

Föresten dyker det upp nya killar varje dag. Först tänker jag att det är väl någon dom känner, för sådana kommer det ju hela tiden. Men helt plötsligt märker jag att de börjar hjälpa kunder.. Ehm.. jahaaa.. Jobbar han här? Då kanske jag borde ha hälsat?! Och så blir det aldrig av, så jag har ingen aning om vad dem heter någon av dem. dock så presenterade Hasan mig för en kille som kom igår. Men jag har redan glömt vad han hette.

Det bor ju dessutom 2 nya nere här nu, som jag inte heller vet vad dem heter. Jag går inte på frukosten längre heller, för nu är dem så många.. Fega jag liksom. 
Nu när Maria varit sjuk i veckan har jag känt mig rätt ensam på jobbet. Jag och typ 10 turkiska killar. Oh yes!

 

På midsommar fick jag paket från Sverige. Jag blev så glad när jag kom ut på trappen och där låg ett paket med mitt namn på! Om med MAMMAS handstil. Jag slet upp det direkt, fast jag hade brpttom till jobbet. Kollade dock närmare på det då jag kom hem. Och det var massa smått och gott hemifrån. En liten del utav Sverige. En liten del utav Dalarna.

Jag har aldrig riktigt gillat de där smyckena med dalahäst på.. Men denna gången hoppades jag verkligen att det var ett sådant jag skulle få. När man är så lång hemifrån är det så mycket mer värdefullt på något sätt. Och vad glad jag blev när jag insåg att det var det!

 

Jag kunde dock inte förmå att ta av mig halsbandet som jag fått av Jessica, men vill inte ha dubbelt runt halsen, så jag fick göra om det till ett armband. På något vis är det viktigt för mig att ha det med mig.

 

Idag är det midsommar, vilket jag typ blev påminnd om av midsommarstången som stod på stranden utanför Tropic igår. Tropic ska ha firenade ikväll. Lite saknar jag mina vänner där hemma, hade gärna hoppat lite grodor tillsammans med dem! Men jag har det rätt så bra här ändå :-) 
Jag måste ta med mig min Iphone lite oftare och fånga vissa ögonblick. Det är flera saker som jag så gärna hade velat dela med er, så kommer jag på att jag inte har kamera eller nånting i min turk-telefon.

Som mysfaktorn sista timmen igår på jobbet. Det var inga kunder så nästan alla hade satt sig i ett hörn där en av killarna satt och spelade och sjöng något turkiskt. Jag brukar inte gilla den sortens musik så mycket, men oj(!!) vad mysigt det var. Alla bara satt tysta och lyssnade. Jag satt lutad mot handdukarna i hyllan och kände att om jag blundar nu, så somnar jag. Jag ville så gärna filma en liten snutt så ni hade fått ta del av den lilla stunden. Mys!

 

Andra moments man liksom vill fånga är när Yuksel leker med sötaste lilla Alice, eller när den andra hunden (som jag inte lärt mig namnet så) showar med sin snygga sovstil.

 

Härom dagen så hittade jag massa små tillfällen som man bara blir så glad av. Eller som bara roar för en stund. Åh vad jag önskar at ni var med mig på allt det här! 
Jag stoppade dolmusen och klev in, lika full som vanligt och man känner sig så himla säker när man står och måste luta sig mot DÖRREN som dom öppnar lite hipp som happ. Och man har dessutom inget annat att hålla sig i än just dörren. Om jag klarar dessa 7 månader utan att ramla ut ur en dolmus, så överlever jag allt! (Haha) 
Dessa små saker roar mig, på nåt konstigt sätt och jag liksom njuter av mitt liv. 

När man har detta glowet märker alla det, som den här dagen. Jag såg blicken på LÅNGT håll. Och jag börjar undra hur många som tror att jag är turk? Det är hur många som helst som pratar turkiska med mig.

I alla fall.. Jag börjar knna mig rätt så otrevlig. Jag hejade ju på alla i början som hejade på mig. Men jag har ju förstått nu att det går inte. så jag hejar på dem som jag har något för att heja på. Alltså bestämde jag mig för att denne random kille i en restaurang som säger "marhabba.... MARHABBA!" inte var något för mig att heja på. Men man blir liksom lite full i skratt när man går där och ignorerar och dom börjar ropa efter en! 

 

Väl på jobbet frågar Hatice hur jag mår på turkiska, varpå jag svarar att jag mår bra och frågar hur hon själv mår. På turkiska. Jag får ett beundande "åååhhh" till svar. Och igår skröt Rifat för nattvakten om hur duktig jag var på turkiska! Haha, jag som bara kan några få ord. 

 

Det jag däremot har lärt mig massor av är tyska. Samma dag slog det mig hur sjukt det var! Jag hade precis hft ett helt samtal med ett tyskt äldre par och vi hade förstått varandra. Dom hade frågat mig varför jag var här och hur länge jag skulle vara här. Bodde jag här? Var jag kanske gift? Nej nej.. Okej, det var jag inte. ska jag kanske tillbaka till Sverge då? Nehej okej, det vet hon inte.. Näe.. Men en vacker dag kommer en svensk prins och tar mig med hem till Sverige igen ;-) 
Dom var hur söta som helst. Och jag är rättstolt att vi förstod varandra så bra!

 

Oj vilket rörigt och knasigt inlägg detta blev. Jag hoppas att ni förstår att när jag skriver såhär rörigt betyder det att jag mår bra, och jag har så mycket att berätta så jag vet varken var jag ska börja eller sluta :-)

Jag har precis kört en timme i gymet och ätit lunch. Jag känner mig glad och peppad att komma in en bra rutin. Det är kämpigt att komma upp på morgonen nu också när det börjar bli så varmt. Det måste då vara minst 35 grader varmt idag. Härom dagen var det en turist som sa att det var typ 45 grader. Lite roligt är det för man ser att tillochmed turkarna tycker att det börjar bli hett nu. Glasskillen fläktar sig med händerna och torkar pannan, servitörerna står diskret och torkar pannan med servetter och barkillarna fläktar sig med vad som finns tillgängligt. Och så vidare. Jag tycker såklart också att det är riktigt varmt, men jag är så inställd på att det kommer bli mycket varmare så jag tycker mest att det är lagom just nu. När jag åkte hem igår kväll vid ett så var det 27 grader, och det var nästan så jag frös lite. Det kommer nog gå bra det här!

 

Oj, nej nu ska jag hänga tvätt, sola lite och ta en dusch. Tror att jag ska gå förbi och se om dom kan måla på lite ny färg på mina naglar inne på fashion, och så försöka fånga lite mer på bild, för att ni ska få ta del av det såklart :-)

 

Är det inte lite orättvis när man tänker efter? Att vissa verkligen har allt. Och andra ingenting. 

Jag tycker mycket om att studera människor och kan komma på mig själv med att stirra på en person alldeles för länge ibland. Ser någon mig så måste dom ju undra. Det kan vara tjej lika väl som kille. Och jag har ett ganska bra jobb för just detta. Och härom kvällen slog det mig. Hur kan vissa människor bara ha allt? Som en person här. Han har allt. Han har utseendet (OM han har, voff! haha, nej nu tog jag i :-P), han har rösten, han spelar gitarr, han har kroppen, han har det konstnärliga.. jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst! Han skulle säkert kunna få vilken tjej han ville! (kille med om han så hade velat)

Hur kan det vara så att vissa får ALLT det?! Medan vi andra får nöja oss med det lilla? 

 

Missförstå mig rätt :-)

 

♥

Fredagkvällen började hur bra som helst. Bara för att vissa kunder är så söta, så man vet inte vad man ska ta sig till. Man vill liksom bara ge dem en björnkram och inte släppa taget! Jag går fram till ett äldre par (äldre par är för den delen de bästa av dem allihop!) och säger hej. Och då utbrister dem "Men där är hon ju!" Och då inser jag att det var ett par jag träffade på härom kvällen. De hälsade artigt och tog i hand, så började shoppingen. Det blev en bra hög. Allt möjligt fick platsa i denna hög. Men dem ville kolla på en typ.. "jacka". Jag visade vad jag tyckte kunde passa dem båda, dessutom matchade dem varandra. Mannen tar på sig den och ser sig i spegeln. Har tittar på jackan, känner på den och säger gång på gång "Men den här är ju helt underbar! Den här ska jag ha!" Om ni hade sett honom hade ni också blivit likaa rörda som jag. Jag lovar. Han var så glad över denna jacka!! Och det gör mig så otroligt glad! 

När de kände sig klara så tackade dem och slog ut armarna i en stor kram. Dom önskade mig all lycka och hoppades att jag skulle vara kvar nästa år för då kommer dem tillbaka. Jag blev bara så kär i dem. Tänk att man kan bli så omtyckt av okända människor. Och att man kan tycka så mycket om de man just träffat. Man blir liksom varm i hjärtat :-)

 

En annan svensk kund som inte riktigt hittade det han ville ha, och jag visade en massa olika, fast han själv redan gett upp. Jag hittade till slut en som passade honom perfekt! Då tittar han på mig och skrattar. "Varför blev inte du försäljare i stället?!"

Jag får så mycket beröm av mina kunder att jag är så duktig på att hitta det dem vill ha och att jag är en superbra säljare. Gladast blir jag när dom tycker att jag är bra på att ta fram precis vad dem vill ha :-) Har ni nån gång kännt känslan man får av att göra någon annan glad?! Det måste vara den bästa av dem alla!

 

Jag har också fått höra igen av engelsmän att jag pratar så himla bra engelska och det är typ den bästa komplimangen man kan få av en engelsman!

 

Av svenskarna får jag nästan varje dag höra att jag inte låter som om jag är från Dalarna. För någon vecka sedan var det en karl som sa till mig "Du är från fjollträsk va?!" Haha! Jag fattade inte vad han menade, så han fick fråga om jag inte var från Stockholm. Jag får höra det minst 5 gånger på en vecka, att det låter som om jag är från Stockholm. Jag antar att det är p.g.a. vad jag jobbat med. Det blir liksom lite "rikssvenska" över det hela.

 

Jag får varje dag berätta för nyfikna kunder hur det kommer sig att jag jobbar här?! Är jag gift kanske? Hittat någon kille? Nej. Jag åkte hit ändå. Bara på vinst och förlust. Förklarar jag då. Och visst drog jag vinstlotten! Jag är så tacksam varje dag för allt jag har här. Tänk bara att jag har utsikt över havet på jobbet. Och på alla dessa palmer jag passerar på vägen till jobbet. Nu står jag visserligen i en proppad dolmus på vägen till jobbet och ser mest bara insidan av den. Men skulle det vara så att jag glömmer det för någon dag, så står det en palm precis vid grinden, som jag går in i varje dag, som för att liksom påminna mig!

 

I onsdags, då jag var ledig, hamnade jag i en situation som fick mig att känna mig otroligt obekväm. Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt och jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig ur situationen på bästa sätt. Jag försökte länge att slingra mig ur, att komma på hur jag skulle göra. 

Men så fick jag en tanke.. "varför känner jag mig egentliugen så obekväm med det här?!".. Så kom jag på det. Jag kände mig obekäm för att jag tänkte på hur alla andra sagt att jag borde vara, hur jag borde bete mig. Vad jag borde göra och inte göra. Men varför ska jag göra och vara som alla andra vill?! Varför kan inte jag bara få vara jag och göra det jag själv vill göra, och vara den jag själv vill vara?! Jag släppte. Jag gjorde det jag ville. Jag släppte alla tankar på det alla andra sagt. Och samma sekund lättade ett berg från mina axlar och jag kunde njuta. Njuta av livet. Just där och då. Hela dagen :-)

 

Helt enkelt har jag tagit ett steg i rätt riktning. Jag lever bara en gång. Jag ska leva med mig själv hela livet. Jag är inte här för att vara den alla andra vill att jag ska vara. Jag är här för att hitta mig själv, leva ut min dröm. Och helt enkelt bara leva. Om de andra inte accepterar mig, vad ska jag då med de människorna till?! Det är en otrolig lättnad att tänka så. Nu ska jag bara ta nästa steg, att fortsätta leva så varje dag. För äntligen, kände jag att jag levde. Och att jag levde i nuet.

 

Även denna vecka då jag var ledig var en helt underbar dag. Fast på ett helt annat sätt. Denna dagen hade jag bestämt mig för att åka dolmus in till Manavgat och gå på Sali Pazar själv. Jag hade tänkt kolla hur dyrt det skulle vara och köpa en solsäng. Kanske skulle ge mig en sådan som födelsedagspresent?

Jag kom dit och hittade en superbilligt. Jag kunde helt enkelt inte hitta på någon anledning till att vänta. Så jag köpte den direkt. Jättebra idé! Ända tills jag stod utanför med en stor solsäng. Och ingen bil. Ehm.. Jag kunde inte direkt ta denna i dolmusen! Jag ställde mig och tänkte att det kommer säkert en taxi snart, sådana ser man ju här hela tiden. Men icke. Där står jag typ hur länge som helst, vid vägkanten, med en stor solsäng. Lyckat. Jag tänkte att jag måste ju på något sätt komma på hur man ringer taxi.. så jag provar ringa Maria, som inte svarar. Så jag ringer Louise, som svarar, men har typ lika lite aning som jag hur man får tag i en taxi. Så jag får gå in i butiken och fråga.. Lyckligtvis ringer Maria precis så hon berättar hur jag ber om det på turkiska, eftersom ingen där inne pratar engelska. Så till sist fick jag hem min solsäng! Lyx! 

Jag fick dessutom vattenmelon när Hasan kom hem! Mums!

 

Här har jag varit duktig i flera dagar och först frostat av frysen, sedan verkligen skurat ur den. Så öppnar jag den i förmiddags och där inne var det....varmt. Åh! Jag tror den är trasig :-(

 

Förra veckan då jag var ledig kan jag inte säga annat än att jag verkligen var LEDIG!

Jag sov typ hela förmiddagen. Drog mig ända till efter tolv. Vilket betyder att det inte blev någon träning heller. Träningen har jag tyvärr varit riktigt dålig på, på sista tiden. Jag plockade lite här hemma och gjorde mig i ordning. Jag gick upp och pratade lite med Maria och snart så kom Louise i sin kärra och hämtade mig. För denna dagen, skulle jag få se hur hon bor!

 

Att drömma att man får sin lilla kisse tillbaka. Att man får se henne igen. Hur elakt är inte det?! Jag var så lycklig. Jag var så glad. Jag grät av lycka. Min lilla bebis ♥

Så vaknar jag.. Och inser att allt var en dröm.. Försöker somna om och hitta tillbaka till min sammetsboll. Men drömmer om hemska bråk med familj och släktingar i stället.. Usch.

 

De nya ägarna vill inte ens svara på mina mejl då jag frågar om dom vet något om min lilla skatt. Det sårar mig verkligen att dom inte vill säga någonting alls :'( Att veta, ingenting.

 

 

♥

När man skriver ett inlägg och allt försvinner... Suck... Har tyvärr inte tid att fixa till det nu. Ni får et när jag kommer hem ikväll :-)

 

♥

Visste ni att det var Må Bättre i Borlänge?! Jag praktiskt taget levde där ett tag, vilket kanske inte är så troligt i dagens läge, kondition och utseende. Jag kunde seriöst spendera 5 timmar där! Jag älskade det på alla sätt! Det var det sämsta med att flytta från Borlänge egentligen, att jag inte längre kunde gå där. Det bästa med Leksand därmot var Zumba med Sara och Anna! Jag kan inte förstå varför Zumba inte finns här i Side?!

Jag sitter i skrivande stund och letar bra Zumba workout videos på Youtube. Funderar på om man kan sätta ihop sin egen lista? Eller är det någon som vet någon bra Zumba workout video på minst 30 minuter på Youtube? Jag skulle bli världens lyckligaste.

Jag har hittat en som är latino dans, vilket är nära nog. Och jag lovar att jag är så sugen just nu så jag skulle lätt kunna ställa mig och köra ett pass på momangen, i mitt kolsvarta gym! Jag kan tillägga att klockan är 02 på natten.

 

Jag har bestämt mig för att köra ett pass Zumba direkt efter frukost imorgon. Jag saknar det så mycket så jag blir galen. Det är ju visserligen roligare att dansa i grupp. Men vad gör man när det inte finns någon?

Jag behöver Zumban, för att få tillbaka mitt goda humör :-)

 

Jag gick längs havsbrynet en dag när jag var ledig. Och så bara kom det till mig. Jag lever ju min dröm nu. Jag bor utomlands och har ett jobb som jag trivs med. Så nu måste jag komma på vad jag ska sträva efter härnäst.  Och jag vet precis vad det är! När jag tänkte på det så spratt det i hela min kropp! 

 

Jag vill bli Zumbainstruktör utomlands! Köra pass på pass intill havet!

Min belöning, när jag känner mig ordentligt i form, är en utbildning för att bli ZUMBAINSTRUKTÖR!

 

Visste ni att det fanns något som heter Åkarbrasa?! En dag i butiken när Cissi och Louise fortfarande jobbade så nämnde Louise det ordet och jag och Cissi stod som stora frågetecken. Vad är åkarbrasa?! Det ordet måste Louise ha hittat på! Eftersom varken jag eller Cissi fattade vad hon pratade om var hon tvungen att googla fram ordet. Och visst tusan finns det! Haha!

 

Igår när jag var med Louise så tänkte jag ta en bild på henne varpå hon säger "Nej, jag är inte fotoskenisk idag!". Och diskussionen började igen. Finns det något som heter så?! Jag tänkte på fotoskenlampa. Men visst finns det tydligen något som heter fotogenisk också! Så hon är inte så knasig ändå den där Louise ;-) Förrutom då hur hon uttalar ordet sccchhex. Vi har kommit på att uttalet av olika ord måste ha att göra med varifrån i landet man kommer.

Säger ni Kex eller schex?
Laakrits ellek Lackrits?

Kavviar eller Kaviaar?

och vart är ni ifrån?! :-P Vore kul att se om vår teori stämmer!

 

Jag träffar så roliga och unika människor här nere. Finns till exempel dom som säger att man kan höra ett leende! "Jag tror att hon var vaken för jag hörde hur hon log." "Hörde du hur hon log?!" "Ja.. Jag hörde mungiporna"

Jag menar, ni hör ju själva?! 

Sen finns det dom som ställer sig och vattnar tomatplantor kvart över ett på natten.

Vissa dagar är så fyllda av skratt så jag har får ont i magen. Jag älskar det!

 

♥

Nu har jag inte tränat på typ hur länge som helst. Inte heller haft möjlighet att väga mig. Men måttbandet har jag ju. Jag har dessutom ätit alldeles för mycket onyttigt och alldeles för lite riktig mat. Så nu är det dags att få till någon riktig rutin. Från och med nu kommer jag att börja 16.00, vilkett betyder att jag kommer att lägga mig samma tid som jag brukar, men jag kommer att ha en extra timme på dagen. Jag har dessutom min fina fläkt. Inga fler ursäkter helt enkelt. Nu får jag vackert köra min timme i gymmet varje dag, och jag har ändå tid över för att städa eller handla och vila! Bättre kan det ju inte bli!

 

Jag har ju som sagt inte kunnat väga mig nu då, men jag har, sammanlagt sen jag kom hit, fått bort 12 cm i midjan. Är inte det helt underbart?! Visst jag har varit här i 8 veckor. Men jag är rätt så nöjd över hastigheten. Det går inte för fort. Inte heller för långsamt. 

Klart, vissa dagar tycker jag det går sjukligt segt, men man kan egentligen inte bedöma sådant fören en tid har passerat. Jag har stora förhoppningar på att jag kommer att klara mitt största delmål här i Side! Jag tror verkligen att det kan vara möjligt. Sen kanske jag hoppas för mycket. Men jag tror ändå att jag kommer kunna fira jul och nyår med min drömvikt. Bara jag får in en fin rutin, och slutar med onyttigheterna, vilket inte är så svårt när frukten här är så fantastisk!

 

♥

Idag blåser det typ storm, så ikväll kommer det säkerligen en hel del brända turister. Sådand här väder då man inte känner hur det bränner i huden. Det var en helt okej shoppingkväll igår. Sa jag det? Jag hade nog någon kund i stort sett hela tiden. Trevliga dessutom! Så min önskan kan man väl säga blev uppfylld. Jag hoppas heöt enkelt på en ännu bättre kväll ikväll! Och ikväll kommer dessutom Maria att börja jobba kväll! Jippie! Behöver jag inte känna mig så ensam nu när Louise också gått hem.

 

Nu har jag fått en fläkt och en sopborste också. Så kanske det går lite lättare att sopa golven. Nu slipper jag ju Hugos bästa vän. Någon dag ska jag ta mig dit och köpa lite småsaker själv också. Jag ville göra det så snabbt som möjligt idag eftersom stackarn var trött. Jättegulligt av honom att köra mig ändå. Han kom och knackade på och frågade om vi skulle åka. "Yes if it's really ok" skulle jag säga "yes, if.." var det enda jag hann få fram innan han sa att självklart! Nu åker vi! 

Så jag rafsade ihop min väska och vi åkte iväg. Så sitter vi i bilen och jag funderar.. som vanligt.. på vad jag ska säga.. Det känns ju bara dumt att vi stiier där knäpptysta båda två. Så jag frågade om imorse, när jag kom ner för att äta frukost, och köket var tomt! Han såg helt förvirrad ut stackarn och jag fick säga det tre gånger innan han förklarade att han var väldigt trött så han hängde inte med riktigt. Han förklarade att han åkt både hit och dit hela dagen idag. Jag kände mig lite smådum som fick honom att köra mig och krångla när han egentligen bara längtade efter att få sova. "But I promised you I'll drive you so.." Men jag sa ju att om du är trött så måste du säga till! Han hade ju inte alls lovat. Bara sagt att vi skulle åka idag.

 

I alla fall så skulle jag förklara för honom vad jag skulle ha. Vilket inte var så lätt när jag inte kom på vad något av det hette på engelska. Jag försökte förklara en fläkt.. Varpå han typ bara skrattade åt mig! (han måste verkligen tro att jag är blåst på riktigt)

Vi kom fram och han stannar bilen efter vägen. Jag inser lite panikartat att han tänker släppa in stackars mig i det där stora Sali Pazar helt ENSAM. Jag tänker att jag måste komma på något. Snabbt. Så jag frågar var jag hittar den här (visar med händerna, en duschdrapperistång). "Ehmm.. I don't know eather, but I can help". Ja tack. Jag kan inte det engelska ordet så hur ska jag kunna föklara detta i en turkisk affär?! Haha

han följer med och frågar fråga på fråga i butiken innan vi kommer fram till att stången finns inte, men det andra letar vi fram. Jag fick inte ens fram det engelska ordet för en sopborste?! Till slut fick jag i alla fall det viktigaste. 

 

Eftersom turkarna är gentlemän (de flesta, tillochmed kvinnorna, alla är verkligen sjukligt artiga. till skillnad från dem känner man sig ju hur otrevlig som helst?! jag menar typ på frukosten då tillochmed en gravid kvinna ställer sig upp för att jag, en helt vanlig person, ska få sitta ner, liksom vägrar sitta om inte jag sitter. hur oartig känner man sig då?!) så bar han allt, öppnade dörrar och bara serverade allt utanför min dörr. Bättre kan det ju inte bli.

"Pennyyy! Are you happy now?" Haha! OM jag är :-)

 

Jag tycker på något vis om mitt nya smeknamn. Det klingar så fint med denna turkiska dialekt.

 

Jag måste säga att så roligt jag hade när jag gick på disco med anne har jag inte haft på länge! Hon är 40+ och röjde på dansgolvet som helt vild! Jag tror på något vis att det gör lite att hon inte är helt turkisk, hon har lite europé kvar i blodet ;-) 

 

Hon visade mig först till ett ställe som heter Alremu (tror jag). Där hade hennes man jobbat och han hade vänner där, så där kunde jag känna mig trygg. Jag måste säga att det hittilss var det roligaste stället jag varit på. Dom hade väldigt bra musik, och man kunde sitta ute och prata utan att behöva säga "va" var tredje sekund!

Där var en gammal kvinna med vita shorts och linne och en penna. Hon dansade runt som en nybliven 18-åring och bad folk skriva på hennes kläder. Fram i grenen stod det "70 år". Hon var alltså ute på sitt 70 års party. Vilken kvinna alltså! Haha. Synd att jag inte fick någon bild på henne :-)

 

Efter vi avslutat våra drinkar där så gick vi till The Zone.. Eller ja, vi gick först till Harbour för att träffa hennes man, men han var tydligen på The Zone och väntade på oss så då gick vi dit. Jag kan inte annat säga att vi släppte loss ordentligt! Så sjukt mycket roligare att gå ut en fredag än mitt i veckan! Dessutom helt perfekt att ha vår egna bodyguard! Haha! Vi lämnade av allt vid Celal (tänk att anne fick gifta sig med en av dessa muskelberg i svarta tighta kläder) och röjde dansgolvet. Anne tröttnade såklart tidigare än mig så hon ville ta en öl i baren. Så jag fick väl ställa mig där och dansa i stället då, för det galna dansgolvet ställer jag mig inte på ensam. Även om mina bodyguards sitter i baren ;-)

 

 

Jag kan lugnt säga att det inte var sista gången jag gick med anne ut och dansade. Fyra på natten var jag hemma. Nästa morgon var jag väldigt glad att Hasan sa att jag kunde börja kl 15. Tack gode gud!

Mindre glad blev jag när jag fick reda på att anne inte skulle komma mer. Hon hade blivit av med jobbet :'(

 

Hej mina kära läsare. Jag ser att ni är inne och kollar läget varje dag. Jag ber hemskt mycket om ursäkt att jag inte kommit med någon uppdatering. Det är såhär förstår ni att det har hänt en hel del sista.. veckan.. eller ja, sen jag uppdaterade sist, som har varit himla jobbigt. En sak som kapat mig helt och hållet. Jag har inte haft ork att sätta mig och skriva. Mest bara sovit, vilket betyder att jag inte heller har tränat.

 

Nu har jag bestämt mig för att jag måste lägga allt det här bakom mig och försöka klättra upp igen. Idag har jag tagit ett första steg genom att pallra mig upp fast jag kände mig döende och städa hela lägenheten. Vilket ju tar sin lilla tid eftersom jag bara har en liten sop att använda. Jag var klar och redo redan vid 13, eftersom jag skulle få hjälp att handla hem lite nödvändigheter. Dock så blev det inte av eftersom det hade varit mycket jobb så min skjuts var lite sen hem och ville nog vila upp sig inför kvällen. 

Men jag är glad att jag orkade göra allting klart innan 13. Och att jag fick den här lilla stunden till att ta det lugnt för mig själv. Helt ärligt satt jag här och hoppades att det omtalade turkiska minnet skulle gjort så han hade glömt mig och att vi får ta det imorgon i stället. Så det blev ju gansla så bra ändå :-)

 

Nu har Louise slutat att jobba och både anne och Cissi jobbar inte heller kvar. Det betyder att nu är det bara jag kvar. Alltså inte BARA jag såklart. Killarna är ju kvar. Och Aice, Hatice och den nya.. Vet inte vad hon heter.. Men dom jobbar dag för det mesta, och dessutom pratar inte mycket enelska. Så det är väldigt tomt på jobbet nu. Att anne är borta tror jag tar hårdast av allt. Jag kände att jag kom henne så nära på något vis. Och att hon liksom tog hand om mig. Louise var jag ju beredd på, så även om det är jättetråkigt så visste jag ju det från början.

Så ikväll kommer det nog kännas rätt så ensamt, alltså hoppas jag på massor av trevliga kunder. Jag behöver roliga saker att tänka på, så jag glömmer allt det andra. Sen imorgon börjar Maria jobba kväll! Jippie!! Och jag kanske kommer få börja jobba 16-01. Det måste jag säga att jag ser fram emot. Ju senare på kvällen, desto roligare, tycker jag :-)

 

♥