Pissiga sanningen..
Ååååh! Jag är så trött på alla motgångar! Så trött på att känna mig värdelös, känna att livet har tryckt på pause även fast världen rullar på därute! Jag är bara så trött. Är dessutom trött på den eviga KAMPEN om den perfekta kroppen?! Och denna ständiga yrsel. Besattheten av vågen och "tvånget" att träna som en idiot och äta rätt! Jag är trött på att allting bara går åt helvete hela tiden. Så fort man ser ett litet ljus är det någon som blåser ut det för en och så är allting becksvart igen. Så trött! Varför kan ingenting gå smidigt och bara enkelt för en gångs skull?
Jag längtar helt sjukt till klockan ska bli typ tio, elva så jag får kurra ihop mig med min älskling och bara låtsas som skiten inte finns!
Jag önskar att jag var så trött så jag bara kunde sova bort allting, men bara snurrar om jag försöker.
Om man bara kunde se en liten glimt av ljuset? Åtminstone en bit där fram? Inte bara becksvart hela långa dagarna..
Jag behöver gå och handla, men jag vågar inte när jag känner mig såhär. Besattheten av vågen tog över handen idag igen och jag ställde mig. Vet inte hur den visar i jämförelse med Hannahs våg.. Så vad hjälpte det egentligen? Ska jag vara missnöjd eller väldigt glad? Jag hoppas på de sistnämnda med fasar de förstnämnda. Läste härom dagen på nätet om en tjej med äts som skrev att det är kämpigt att ta sig ur det och att det kommer att ta tid. Men jag vill inte att det aka vara kämpigt, jag vill att det ska vara enkelt. Och jag vill inte att det aka vara svårt, jag vill vara frisk NU!
Jag vill sluta behöva gömma mig och känna mig dum. Jag vill ut och leva mitt liv. Jag vill vara den där tjejen som fanns en gång. Som skrattade. Jag vill vara henne nu!
Vill inte vara besatt av tankar om mat, träning och kropp.
Missförstå mig inte nu. Jag ÄLSKAR att träna, det är just nu det som gör mig glad, får mig att tänka på annat. Måste skita i yrseln och komma igång igen. Snart legat här en vecka. Usch!
Vill bara krypa ihop i din famn min älskling <3
