pillaas

Ursäkta mig för den dåliga uppdateringen. Jag mår inge vidare bra i kroppen och jag håller på att bli galen. Jag är trött och slut hela tiden. Jag måste komma på ett sätt, en rutin, som får mig piggare. Kanske en mirakel-spruta?! Haha!

 

Igår var jag ledig så kvällen innan var jag ut och dansade igen! Denna gången var vi bara på The Zone. Det var bättre musik där den här gången. Men mindre folk. Fast mera spex. Jag fick tomtebloss i drinken och dom tände"mega-bloss" på gatan och inne på dansgolvet! Dom spelade en massa gamla godingar och tillochmed "Sommartider"!

Vi hade planerat ut allt och tog med oss varsin påse i stället för väska, vilket jag inte riktigt förstår varför vi gjorde?! Det resulterade ju bara i att det såg ut som vi gick runt med soppåsar. Och det tog ända till halv tre innan vi vågade be dem lägga vår soppåse i baren medan vi dansade.

Denna gången var vi inte hemma förrän vid 04-snåret. Tiden går så himla fort!

 

 

Jag måste skryta lite också med den norska gruppen jag hade den dagen! Äntligen var det min tur att få dem! Det var tre norska barnfamiljer som shoppade som galna! Jag fick sälja tre stora högar som innehöll något från varje avdelning tror jag! Det var mycket folk i butiken den kvällen, så ingen hade riktigt tid att hjälpa mig. Men det gjorde inget. Det var superkul!! 

 

Jag har kommit på också att jag har ju sagt "att det här var en så vanlig dag så det finns inget speciellt som hänt att blogga om", typ. Men det handlar inte om att det varit en vanlig dag.. Det handlar om att hitta de små komiska delarna från denna dagen. När man kan hitta de små grejerna, det är då jag tror att man kan säga på riktigt att man mår riktigt bra. Att man är lycklig. För det mesta känner jag mig lycklig här. Men jag har mina dalar också. Tyvärr fler än vad jag hade önskat. Men jag övar mig varje dag. Som härom dagen. En helt vanlig dag. Men jag hittade en komisk liten del. Och då återkommer vi till vad nu Kadir kan tänka om mig egentligen.. Kan det inte en enda gång vara någon annan i närheten när jag gör bort mig?! Varför står där smma person varenda gång?! Denna gången var dett ett par jeans jag letade efter. Rätt ny modell, så jag kunde inte fatta varför jag inte hittade dem. Jag såg mig omkring efter Louises Kadir eftersom han typ är jeansexpert. Men jag såg honom inte så jag fick ropa på den andra Kadir. Jag ropar tre gånger innan han visar att han reagerar.. så säger jag "Kadir! Where is other Kadir?!" (detta säger jag eftersom en annan dag när jag frågade denne Kadir om något så visste han inte och han sa att jag skulle fråga Louises Kadir). Han säger att han är inte här, "but you know I can also help..?" (här känner jag nu hur himla dum min fråga verkade, så alltså knäppisdelen nr 1). Så frågar jag alltså! "this jeans... I cant find it!" Helcoolt går han in och pekar ut dem direkt. Det hela går på typ 2 sekunder. Det visar sig att de där jäkla jeansen ligger rakt frmför näsan på mig! 

Det är en sån liten grej. Men som är den lilla komiska delen den dagen. Jag kände ännu en gång hur jag ville sjunka lite genm jorden. Hade det varit någon annan så okej, men kan liksom vara blind en gång.. Men när det alltid är samma person.. Det är då man börjar skämmas lite.

 

Igår när jag var ledig var jag och Louise in till Manavgat och hon visade mig guldställena! Fast det var ju så mycket jag skulle behöva. Som jag inte kan släpa på en dolmus liksom. Så jag lär be någon vänlig själ med bil hjälpa mig, så jag kan få hem fläkt och lite annat trevligt. Jag hade hoppats på att hitta nåogon riktigt billig solsäng eller solstol också. Tänk vad härligt att kunna sova på balkongen ;-)

 

 

På eftermiddagen då Louise åkt hem så tänkte jag att jag skulle ta mig ner till östra stranden. Så jag tog en dolmus till Side och gick resten av vägen. Jag stannade redan i början av stranden, för jag var otroligt hungrig. Så jag satte mig på No name restaurant och njöt i solen och åt mat. Efter det tänkte jag att jag skulle lägga mig och vila en stund på en solsäng. Här lärde jag mig en viktig läxa! 

 

Somna aldrig på en solsäng på eftermiddagen! 

Jag satte mig till rätta och killen som jobbade på stranden kom fram och frågade om jag ville dricka någonting. Jag tackade nej och han började småprata lite. Han var väl trevlig och så, så det var inga problem. Så gick han vidare till jobbet och jag läste egenom ett mejl på min telefon. Han gick och sopade av alla solsängar från sand och kom förbi och småflirtade och sopade på mina ben. "Jaja" tänkte jag "typiskt strandkillarna.." Visst var det lite smickrande att en solbränd muskulös boxare stod där och slängde blickar till MIG, men mer än så brydde jag mig inte. Jag har mina tankar hos någon annan...

Så somnar jag. Jag vaknar av någon som kommer "Laadyy! Wake up!" Och inser att jag sovit ett tag och solen börjar närma sig nedgång och alla turister har gått hem. Lite förvirrat sätter jag mig upp. Känner hur kallt det blivit och tänker att nu måste jag ju ta mig hem innan det blir helt kolsvart. Ni såg ju bilderna därifrån förut om hu öde det är där!

Men han sätter sig på solsängen brevid och småpratar på knagglig engelska. Eller knagglig.. snarare jättedålig. Försöker lära mig lite turkiska ord (som jag förövrigt redan glömt). En kille från restaurangen kommer med kaffe. Jag som inte ens dricker kaffe... Men vad ska jag göra då när dom är snälla och redan gjort i ordning?! Så jag sitter artigt och dricker mitt kaffe.. Inte helt hemskt i alla fall..

 

Efter en stund blir denna strandkille alldeles för närgången och klängig så jag säger att jag måste gå. Men det ville han inte låta mig. Han tyckte verkligen inte att jag skulle gå ensam i detta mörker, eftersom det fanns dom som kunde skäla min väska (bland annat). Han envisades om att köra mig. Som att jag ville sätta mig i en bil med honom?! Det var väl lika illa som att gå själv i mörkret? Dessutom med dom armarna så skulle han kunna hålla i mig med ett lillfinger.. Lite smått panikartat började jag fundera på hur fan jag skulle ta mig hem. Medan han blev allt mer påträngande. Till slut kom det en annan och presenterade sig. Han var tydligen den som körde bussarna som går till hotellen. Han frågade vilket hotell jag bodde på. Men jag bor ju inte på något hotell.. Jag bad om att bli körd till Bilgi. Så vi åkte iväg. Med strandkillen i släptåg. Jag tänkte att det här kan verkligen gå hur som helst! Så åker vi.. Och så svänger dem åt fel håll! "Side-tour" säger killen som kör. In på en mörk gata... Ja men det här verkar ju lyckat...

Dom stannade och jag frågade vad vi gjorde där. Jo, han ville att jag skulle följa med hem.. "Nej tack! Jag ska hem!" Chauffören försvann och ut från huset kommer..... ETT SPÖKE!!! 

Nej, men inte långt ifrån. En ny chaufför med hela ansiktet insmetat i vit ansiktsmask. Han liksom lyste i mörkret. Måste ju inte alls sett kul ut för mötande trafik?!

 

Dessa killar visade sig alltså vara rätt okej. De tog mig hem. (inte ÄNDA hem, skulle ALDRIG visa dem var jag verkligen bor, såklart) Men det kunde ju varit mycket värre! Vet inte om jag vågar gå till Östra stranden igen. Men den är ju så mycket bättre...

 

Jag svirade om och tog mig ner till jobbet för att köpa frimärken på marketen och se om Louise hade sin fina nya tröja på sig. Som hon lovat mig att ha ;-) 

 

♥

 

(skrivet torsdag, men blogg.se har legat nere)