"Vad skönt, i Turkiet slipper jag min allergi..."

Det är så mycket som hänt under veckan som gått så jag vet knappt vart jag ska börja! Jag har börjat gå delade turer på jobbet. Vilket betyder att jag jobbar på morgonen mellan ca 10 och 13, sen får jag åka hem ett tag och vila. Så åker jag tillbaka igen till 18 ungefär och stannar till 23, 23.30. det är ganska skönt på ett sätt, kanonjobbigt på ett annat. Det är roligt att jobba på morgonen med Maria och så. Dessutom går även anne delade turer så hon är också där då. Sen är det ju fler som jobbar dag, som annars går typ när jag kommer på kvällen. Sedan har jag liksom lite energi att träna där mitt på dagen innan jag solar lite och sedan sover en stund.
 
Det negativa är att många gånger åker vi inte hem vid 23. Det har blivit ända till 24 någon kväll. Då har jag svårt att sova direkt när jag kommer hem och sen ska jag upp 07.30. Jag är kvällsmänniska, men inget fan av att gå upp tidigt på det. 
På måndag ska det börja en ny svensk tjej i butiken, ska höra med Maria om jag kanske ska börja jobba endast em/kväll då? Fast på sätt och vis gillar jag ju det här delade. Tänk att jag inte kan bestämma mig. Hihi.
 
Igår fick jag veta på riktigt att jag inte slipper undan allergin bara för att jag kommit till Turkiet. Här kommer jag och tror att i Turkiet kommer jag att slippa den här jobbiga allergin och jag tar inte ens med mig så mycket medicin. Så är jag här. Äter medicinen, men det hjälper inte över huvud taget. Jag nyser och nyser och nyser. Igår var det så illa så fy! Jag var dötrött på morgonen, zombie-liknande som aldrig förr! Men jag tog mig upp och bara längtade till min pause på dagen. Men jag slutade verkligen inte att nysa. Ögonen rann och jag började kallsvettas. Det var svalare än vad det varit de senaste dagarna, så jag förstod ju direkt att det inte var värmen. Jag drack dessutom bra med vatten! Men sjöblöt var jag innanför kläderna. Jag kännde hur det liksom bara rann i ansiktet.
 
Till slut var jag tvungen att säga till Maria att jag vet inte var jag ska ta vägen! Så hon sa att jag skulle gå till apoteket sen, dom skulle skriva en lapp som jag kunde ta med mig. Men så kom Hasan och han ville köra mig direkt istället. Så efter typ 2 timmar på jobbet så åkte vi iväg för att köpa medicin. 
Väl där var det lite rörigt, vilket det kan vara i ett litet apotek med lite många kunder. Hasan förklarade med gubben vad jag hade för symtom och han gick in i ett rum bakom. Började plocka fram något och frågade med en spruta mellan täderna om jag var allergisk mot något vaccin. "Öööhh.. nej..." Svarade jag. "Okej, han vill ge dig en spruta" sa Hasan. Där står jag alltså helt chockad i ett turkiskt apotek, med en apotekare med spruta i munnen, redo att sticka mig och en Hasan som väntar. Jag berättade att jag är väldigt spruträdd, men om det blir bra så kanske det är lika bra...?
Så jag fick gå bakom. Jag satte mig eftersom jag inte visste var dom skulle ge mig sprutan och tänkte att det är väl kanske i armen. Han tar bort skyddet på sprutan och VÄRSTA FETA NÅLEN!!! Dumt av mig att titta på den. Pulsen blev ju bara en aning högre. 
Då förklarar han att denna spruta tar man i rumpan! Så jag får helt enkelt lägga mig ner och flasha skinkan för denna lite småläbbiga turkiska apotekaren med en stor nål i högsta hugg!
 
Det gick fort, vilket egentligen är bra. Hade jag vetat om det inna jag skulle dit, så hade jag inte följt med.
Jag fick åka hem och vila, hasan tyckte det var bättre att jag sov och vilade så kunde jag komma tillbaka vid 17-18 om jag mådde bättre då. Så jag åkte hem med medicin och nässpray som Hasan var snäll och köpte till mig. Jag drack massvis med vatten, direkt från dunken och åt lite lins-soppa (kanongott) och gick och lade mig. Jag sov ca 3 timmar och hade fortfarande svårt att släpa mig upp för en dusch efter det. Men jag kände mig bättre än innan och nös inte lika mycket. Jag sa till Maria & Hasan att jag kunde jobba på kvällen. Det var helt lugnt.
 
Fast när jag var påväg till jobbet kände jag att jag var nog inte helt okej ändå. Fortfarande kallsvettig, så jag blev blöt in på kläderna, anfådd för väldigt lite. Men jag tog mig i alla fall dit. Förklarade hur det var.
Efter ett tag, när det blev lite svalare så frös jag lite i stället, men jag kände mig så mycket bättre! Fortfarande lite ont i rumpan av den där sabla sprutan. Men det kan också ha varit för att jag alltid spänner mig så onödigt när jag ska ta, tar och har tagit en spruta.
 
Idag vaknade jag som en ny människa :-)
 
 
Hugo må vara väldigt söt. Men jag har blivit lite trött på honom de senaste dagarna. När jag varit hemma på min pause och sedan ska gå till dolmusen så tar det minst en halvtimme för mig att komma iväg. Anledningen är att Hugo följer med mig och jag får gå hem med honom minst tre gånger innan han stannar hemma. Jag går och stänger grinden och säger hejdå. Men han har ju ett hål i staketet på baksidan, så vad hjälper det? Efter några meter så kommer han ju trippande, viftandes på svansen. Om och om igen. Typ "hej, vart ska vi idag då?!" Och eftersom jag ska ner till stora vägen och dolmusen så vill jag ju inte att han ska följa med dit. Är inte värst bra med alla bilar. Men han förstår ju inte det där. Jag börjar bli tokig! Vad ska jag göra?! Jag har liksom inte riktigt tid med att hålla på att bråka på vägen till jobbet. Typ gå en timme tidigare varje dag för att få honom att stanna hemma?! Kan ju hoppas att det går bättre idag. :-)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0