pillaas

Jag kommer verkligen att vara en helt ny människa när jag kommer hem. Jag tvingas dagligen att gå igenom en massa saker som jag avskyr. Som åskan. Jag kommer nog aldrig att vara rädd för svensk åska längre. Jag citerar Louise: "Man är van vid turkisk åska och oväder, men dessa smällar tog nog priset".

Och just denna kvällen är jag ensam och på väg hem.. Jag ska ta det från början!

Tyska Maria hade ju ritat sin vackra karta till mig som skulle ta mig till ett billigt fruktställe. Eftersom jag fick skjuts hem av Kadir på lördag-kvällen så tog jag fram denna kartan och började promenera efter jobbet på söndag kväll. Var inga konstigheter. En okej dag vädervis, allt på kartan stämde. Jag kom fram till både Migros och frukthandeln. Min lilla mardröm börjar när jag tar ett steg utanför frukthandeln. Den svarta himlen blinkar.. Vilket tyder på åska! Men jag var lugn fortfarande då det var samma sak en annan kväll men då hörde vi inte ens åskan för den var så långt bort. Så jag fortsatte gå efter kartan.

Det började bli mindre och mindre folk på gatorna, mindre affärer. Jag började fundera om jag verkligen var på rätt väg? Men jag svängde enligt kartan. In på en väg som verkade oändlig, öde och väldigt mörk för min smak.. Men jag var ju tvungen att prova. hade ingen lust att vända och gå samma väg tillbaka för att sedan gå hem. Jag hade redan gått himla långt. När jag går där på den öde vägen och ser något långt fram som skulle kunna vara min sista sväng innan Bilgi började regnet komma. Åh nej! Men när jag kom fram såg det knappt alls ut som Tyska Maria hade förklarat. Men ändå var det första rondellen.. Och i den skulle jag ta vänster..

Jag var ju tvungen att prova. Denna väg lika oändlig och mörk och tom. Nu började jag höra mullret långt borta. Jag började få panik och tänkte "Maria vad fan har du tagit mig ut på för vägar?! Jag vill inte mer!" Mina glasögon blev prickiga och jag fick lov att ta bort dem.. Jag har inte vant mig ordentligt med dem ännu. jag gick och jag gick och jag trodde aldrig jag skulle komma hem igen. Det började bli ett riktigt regn och jag började tappa hoppet. Tänkte att jag kanske bör vända?! Just då hör jag "bip bop bip bop" och utropet från Moskén börjar. Min Moské? Snälla säg att det är min Moské!! Jag sökte med blicken och visst såg det väl ut som min Moské?! Men å andra sidan ser alla likadana ut i mina ögon, i alla fall i mörkret.. Och jag kunde inte se Bilgi ågonstans.. Jag gick och jag gick. Giss om jag blev glad när jag såg mina skyltar! ÄLSKADE skyltar. ÄLSKADE Bilgi!